Hur biodlingen påverkar varroaangreppet

Aktuell forskning visar att väl etablerade biodlingsmetoder, som placeringen av bisamhällen bredvid varandra, leder till ett ökat varroaangrepp.1,2 Orsaken är att varroakvalstren har lätt att sprida sig mellan samhällen vilket evolutionärt har en förödande effekt på kvalstrets egenskaper.

Man kan undra varför varroakvalstret kan vara så pass skadligt att det tar död på ett bisamhälle inom bara ett par år.3 Bisamhället är ändå varroakvalstrets värd utan vilken kvalstret inte kan överleva. För att förstå detta måste man vidga vyerna. Det räcker att se någon meter åt sidan. Där finns nämligen redan nästa kupa i bigården.

Innan ett angripet bisamhälle avlider har kvalstret bland annat med hjälp av binas höga antal felflygningar4 hunnit sprida sig till andra samhällen. Kvalster i ett döende samhälle kan dessutom haka på bin från andra samhällen som stjäl den obevakade honungen.5 Bisamhällen i en bigård tar inte heller slut då biodlaren ersätter bortgångna med nya. För varroakvalstret är en bigård en oändlig källa för bisamhällen där kvalstret kan vara höggradigt skadligt och även döda sin värd utan risk att dö själv.

Evolution i bigården

Att en bigård ger varroakvalstret möjligheten att vara höggradigt skadligt är en sak. Men kan biodlingsmetoder även orsaka kvalstrets höga skadlighet mot bina? Enligt evolutionsteorin är svaret ja.6,7 Sambandet mellan biodlingsmetoderna och evolutionen av varroakvalstrets skadlighet blir tydligt när man undersöker två förenklade scenarier: kvalstret kan sprida sig till andra bisamhällen och kvalstret kan inte sprida sig till andra bisamhällen.

Om varroakvalstret kan sprida sig till andra bisamhällen har vi den ovan beskrivna situationen som påträffas i en bigård. I evolutionens ”survival of the fittest” mäts fitness i antal avkommor så att kvalstret strävar mot att föröka sig så mycket som möjligt. Då döden av värdsamhället i en bigård inte leder till att varroakvalstret också dör finns det ingen mekanism kvar som reglerar kvalstrets förökningstakt. Evolutionärt leder förhållanden i en bigård därför till att kvalstren successivt höjer sin förökningstakt. En inte hållbar relation mellan bin och varroa utvecklar sig och biodlaren blir tvungen att ingripa.

Om varroakvalstret inte kan sprida sig till andra bisamhällen skulle det dö när bisamhället dör. Kvalsterpopulationen får därför inte överstiga det antalet kvalster per samhälle som skulle leda till bisamhällets undergång. Kvalster som förökar sig för snabbt skulle alltså inte överleva och måste anpassa sig. För att ändå kunna fortsätta föröka sig behöver varroakvalstren flera bisamhällen. Kvalstret måste därför sänka sin skadlighet så pass mycket att bisamhället är starkt nog att kunna svärma. Här utvecklar sig en godartad relation mellan bin och kvalster där båda kan existera tillsammans.

Dessa två scenarier förklarar hur spridning av varroa mellan bisamhällen evolutionärt påverkar utvecklingen av kvalstrets skadlighet mot bina. Spridning av kvalster mellan moder- och dottersamhällen, vid svärmning, visar sig vara kopplat till mindre skadliga kvalster.7 Om biodlaren däremot ersätter drottningen med en ny, som inte ha den ursprungliga moder- eller dotterrelationen, leder spridningen av kvalster även vid svärmning till en ökad skadlighet mot bina.7

”Biodlingsmetoder ökar risken för felflygning av infekterade bin mellan samhällen.” Ingemar Fries, prof. emeritus, Sveriges lantbruksuniversitet7

En ökning av kvalstrets skadlighet mot bina behöver inte enbart visa sig i ett ökat antal kvalster, utan kan också innebära en ökat förmåga att framkalla sjukdomar.6 Evolutionärt har en spridning mellan bisamhällen dessutom samma effekt på andra sjukdomsalstrande organismer som på kvalster. Ju mer organismerna, som leder till yngelröta, nosema och kalkyngel, sprids mellan bisamhällen desto farligare blir de.7

Hur biodlaren kan förbättra situationen

Ingrepp av biodlaren för att påverka varroaangreppet baseras vanligtvis på någon form av bekämpning som minskar antalet kvalster i bisamhället. Under regelbunden bekämpning kan varroakvalstret därför föröka sig i hög takt utan risk att uppnå det antalet kvalster per bisamhälle som skulle leda till samhällets undergång. Därmed blir kvalstret aldrig tvunget att anpassa sig, vilket stör utvecklingen av en godartat relation mellan bin och kvalster.3

För att förbättra situationen kan biodlaren minska spridningen av kvalster mellan bisamhällen. Varroa kan sprida sig genom binas felflygning och röveri och när biodlaren själv flyttar bin och yngel från kupa till kupa.7 Biodlaren kan alltså redan minska spridningen av kvalster genom att undvika manuell utjämning av bistyrkan i bigården och ihopslagning av samhällen.

Röveri kan minimeras genom att välja ett område för bina med rikligt nektarflöde utan draguppehåll som räcker till för alla bin inom flygradien. Ett minskat fluster underlättar dessutom vaktbinas försvar mot främmande bin. Vid stödfodring är det viktigt att undvika spill och att börja fodra på kvällen när bina har slutat flyga. Ramar, vax, foder och honung ska förvaras oåtkomligt för bina. Detta gäller särskilt honungsförråden från döende bisamhällen eftersom dödsorsaken kan spridas till friska samhällen. Även avståndet mellan bisamhällen kan påverka röveri.1 Vid allvarlig brist på nektar kan röveri dock ske över mer än en kilometers avstånd.8

När flera kupor placerats nära varandra i en rad, med flustret åt samma håll, kan felflygningen leda till att en tredjedel av arbetsbina i ett samhälle kommer från andra samhällen.4 Felflygning kan påverkas genom anordningen och färgen på kuporna, topografi, flustrets riktning och avståndet mellan kuporna.9-12 Hur avståndet mellan kuporna påverkar varroaangreppet har undersökts i ett flertal studier.1,2,13 Medan en ökning från en till tio meter mellan kuporna inte visade någon förbättring, gav ökningar från en till omkring trettio meter och från tio till hundra meter en betydande minskning i antalet varroakvalster. Det kunde även avgöra om ett samhälle skulle klara sig över vintern eller inte.

Slutsats

Enligt Jordbruksverket finns det mellan 125 000 och 150 000 bisamhällen i Sverige, huvudsakligen i södra delen av landet. Detta ger omkring två kvadratkilometer plats per bisamhälle i södra Sverige. Dessutom uppger Jordbruksverket att redan några få bisamhällen per hektar räcker för att uppnå en god pollinering. Bisamhällen behöver därför i princip inte står närmare än trettio till sjuttio meter intill varandra, beroende på förekommande växter.

”Som biodlare har du ansvar för att förebygga och hindra spridningen av bisjukdomar.” Länsstyrelsen Västra Götalands län

Det är av praktiska skäl som bikuporna samlas på en uppställningsplats, men det är inte praktiskt att ha en höggradigt skadlig parasit i bigården. Mycket av biodlarens arbete och pengar går ut på att kontrollera varroaangreppet, bekämpa kvalstren och ersätta samhällen som dör av angreppet. Medan bekämpningsmetoder erbjuder en kortvarig lindring av varroaproblemets symptom, bidrar en minskning av kvalsterspridningen mellan bisamhällen till en långsiktig lösning. Inte minst av praktiska skäl borde spridningen av kvalster mellan bisamhällen därför hindras, även om detta innebär att man får gå några tiotals meter från kupa till kupa.

Källor
  1. T.D. Seeley, M.L. Smith, Crowding honeybee colonies in apiaries can increase their vulnerability to the deadly ectoparasite Varroa destructor, Apidologie 46(6), 716–727 (2015)
  2. M.P. Nolan, K.S. Delaplane, Distance between honey bee Apis mellifera colonies regulates populations of Varroa destructor at a landscape scale, Apidologie (2016)
  3. I. Fries, A. Imdorf, P. Rosenkranz, Survival of mite infested (Varroa destructor) honey bee (Apis mellifera) colonies in a Nordic climate, Apidologie 37, 564–570 (2006)
  4. K. Pfeiffer, K. Crailsheim, Drifting of honeybees, Insectes Sociaux 45(2), 151–167 (1998)
  5. R. Cervo, C. Bruschini, F. Cappa, S. Meconcelli, G. Pieraccini, D. Pradella, S. Turillazzi, High Varroa mite abundance influences chemical profiles of worker bees and mite–host preferences, Journal of Experimental Biology 217, 2998-3001 (2014)
  6. J.J. Bull, Perspective – Virulence, Evolution 48(5), 1423–1437 (1994)
  7. I. Fries, S. Camazine, Implications of horizontal and vertical pathogen transmission for honey bee epidemiology, Apidologie 32(3), 199–214 (2001)
  8. E. Frey, H. Schnell, P. Rosenkranz, Invasion of Varroa destructor mites into mite-free honey bee colonies under the controlled conditions of a military training area, Journal of Apicultural Research 50(2), 138–144 (2011)
  9. S.C. Jay, Drifting of Honeybees in Commercial Apiaries. I. Effect of Various Environmental Factors, Journal of Apicultural Research 4(3), 167–175 (1965)
  10. S.C. Jay, Drifting of Honeybees in Commercial Apiaries. II. Effect of Various Factors when Hives are Arranged in Rows, Journal of Apicultural Research 5(2), 103–112 (1966)
  11. S.C. Jay, Drifting of Honeybees in Commercial Apiaries. III. Effect of Apiary Layout, Journal of Apicultural Research 5(3), 137–148 (1966)
  12. S.C. Jay, Drifting of Honeybees in Commercial Apiaries. IV. Further Studies of the Effect of Apiary Layout, Journal of Apicultural Research 7(1), 37–44 (1968)
  13. F. Sakofski, N. Koeniger, S. Fuchs, Seasonality of honey bee colony invasion by Varroa jacobsoni Oud, Apidologie 21(6), 547–550 (1990)

Fortsätt läsa: