Domesticering av honungsbiet

Medan majoriteten av våra husdjur har domesticerats för tusentals år sedan befinner sig honungsbiet fortfarande mitt i domesticeringen. Vad innebär domesticering egentligen och är det verkligen nödvändigt och i vårt intresse att domesticera honungsbiet?


Domesticering kan ha en förödande effekt på artens överlevnadschanser i det vilda. (Obs.: boken tar inte upp honungsbiet.)

Domesticering är att förändra en art från sin vilda form till en av människan mer eller mindre beroende form i enlighet med människans önskemål.1

Honungsbiet är en i Sverige inhemsk art som har ännu inte blivit helt domesticerad på grund av ett genetiskt utbyte med vild levande bisamhällen. Experterna klassar honungsbiet som semi-domesticerat.2 Just nu befinner sig honungsbiet alltså i ett stadium mellan vilt och domesticerat. Beteckningen tambi är därmed än så länge inte lämplig. Behovet för skyddsdräkt och lugnande rök samt antalet bistick som biodlare utsätts för tyder dessutom på att honungsbiet är långt ifrån tämjt.

Då antalet bisamhällen i det vilda har minskat drastiskt3 och mer effektiva avelsmetoder som t.ex. instrumentell inseminering4 har blivit allt vanligare har domesticeringen nu fått upp farten.

Honungsbin parar sig över flera kilometers avstånd.5 Vad biodlare gör med sina bin påverkar alltså de vild levande honungsbin i området. Domesticering kan därför leda till att hela arten förlorar förmågan att leva oberoende av människan. Domesticering av honungsbiet skapar alltså inte enbart ett tambi men riskerar samtidigt också att utrota det vilda honungsbiet.

Det är vår generation som kan avgöra om honungsbiet kommer förbli ett självständigt vilt djur eller om det kommer bli ett av människan beroende tambi.

Riktat avel efter av människan önskvärda egenskaper samt inköp av avlade bisamhällen och drottningar är den mest effektiva formen av domesticering. Särskilt avel efter svärmtröghet kan ha en förödande effekt på bisamhällena i det vilda. Så fort antalet svärmar inte längre räcker för att kompensera antalet samhällen som dör minskar och försvinner hela populationen. Bina behöver alltså inte ens förlora förmågan att svärma för att arten inte längre är överlevnadsduglig utan mänsklig tillsyn. Det räcker att minska svärmdriften under en viss gräns.

Att förhindra binas fortplantning och istället göra avläggare är också en form av domesticering. Det uppstår hela tiden mutationer vilka kan vara skadliga för en så komplicerad process som svärmning. Medan skadliga mutationer selekteras bort i det vilda kan de hållas kvar och spridas när vi tar bort detta selektionstryck. Om bina inte får fortplanta sig själva längre kommer de därför förr eller senare förlora förmågan att fortplanta sig.

Att systematiskt hjälpa bisamhällena med t.ex. fodring, bottenrensing, musskydd eller tillsättning av yngel bidrar också till domesticeringen. Då tar en bort selektionstrycket för bina att ta hand om sig själva och istället sprids även gener som är odugliga i det vilda. Den systematiska hjälpen av individer har därför motsatt effekt för arten i det långa loppet.

Bina pollinerar och producerar honung även utan människans domesticering.

Det är inte svårt att hålla honungsbin och skörda honung utan att bidra till domesticeringen. Det gäller att återskapa de förhållandena som bina är anpassade för och låta dem sköta sig själva i en så stor omfattning som möjligt. Avel behöver ersättas med naturlig selektion. Och det handlar om att låta bina genomgå hela svärmningsprocessen utan ingrepp förutom att erbjuda lämpliga bon. Övergången kräver en omfattande omställning av de konventionella metoderna. Att bara låta bina sköta sig själva i en konventionell bigård kan leda till höga dödstal.6

Till dig som håller honungsbin eller köper honung ställer sig följande fråga:
Vill du verkligen bidra till att detta genom miljontals år av naturen formade magiska honungsbi ersätts med ett tambi som är beroende av mänsklig tillsyn?

Källor:
  1. Richard C. Francis, Domesticated – Evolution in a man-made world, W.W. Norton (2015)
  2. Thomas D. Seeley, The Lives of Bees – The Untold Story of the Honey Bee in the Wild, Princeton University Press (2019)
  3. De la Rúa mfl., Apis mellifera, The IUCN Red List of Threatened Species (2014)
  4. Bert Thrybom, Boken om Biavel och Insemination, Sveriges Biodlares Riksförbund (2009)
  5. D.F. Peer, C.L. Farrar , The Mating Range of the Honey Bee, Journal of Economic Entomology 49(2), 254–256 (1956)
  6. I. Fries, A. Imdorf, P. Rosenkranz, Survival of mite infested (Varroa destructor) honey bee (Apis mellifera) colonies in a Nordic climate, Apidologie 37, 564–570 (2006)