Domesticering av honungsbiet

Medan majoriteten av våra husdjur har domesticerats för tusentals år sedan befinner sig honungsbiet fortfarande mitt i domesticeringen. Vad innebär domesticering egentligen och är det verkligen nödvändigt och i vårt intresse att domesticera honungsbiet?


Domesticering kan ha en förödande effekt på artens överlevnadschanser i det vilda. (Obs.: boken tar inte upp honungsbiet.)

Domesticering är att förändra en art från sin vilda form till en av människan mer eller mindre beroende form i enlighet med människans önskemål.1

Honungsbiet är en i Sverige inhemsk art2 som har ännu inte blivit helt domesticerad på grund av ett genetiskt utbyte med vilt levande bisamhällen. Experterna klassar honungsbiet som semi-domesticerat.3 Just nu befinner sig honungsbiet alltså i ett stadium mellan vilt och domesticerat. Beteckningen tambi är därmed än så länge inte lämplig. Behovet för skyddsdräkt och lugnande rök samt antalet bistick som biodlare utsätts för tyder dessutom på att honungsbiet är långt ifrån tämjt.

Då antalet bisamhällen i det vilda har minskat drastiskt4 och mer effektiva avelsmetoder som t.ex. instrumentell inseminering5 har blivit allt vanligare har domesticeringen nu fått upp farten.

Honungsbin parar sig över flera kilometers avstånd.6 Vad biodlare gör med sina bin påverkar alltså de vilt levande honungsbina i området. Domesticering kan därför leda till att hela arten förlorar förmågan att leva oberoende av människan. Domesticering av honungsbiet skapar alltså inte enbart ett tambi men riskerar samtidigt också att utrota honungsbiet i det vilda.

Det är vår generation som kan avgöra om honungsbiet kommer att förbli ett självständigt vilt djur eller om det kommer bli ett av människan beroende tambi. Effekterna på bisamhällena i det vilda har ännu inte studerats men de bakomliggande evolutionära principer är desamma som hos andra arter. Vetenskapliga studier finns exempelvis om vildlaxen som hotas av en inkorsning med laxar påverkade av domesticering.7

Riktat avel på av människan önskvärda egenskaper samt inköp av avlade bisamhällen och drottningar är den mest effektiva formen av domesticering. Särskilt avel på svärmtröghet kan ha en förödande effekt på bisamhällena i det vilda då svärmning är bisamhällenas naturliga fortplantning. Så fort antalet svärmar inte längre räcker för att kompensera antalet samhällen som dör, minskar och försvinner hela populationen. Bina behöver alltså inte ens förlora förmågan att svärma för att arten inte längre skall vara överlevnadsduglig utan mänsklig tillsyn. Det räcker att minska svärmdriften under en viss gräns.

Att förhindra binas fortplantning och istället göra avläggare är också en form av domesticering. Det uppstår hela tiden mutationer vilka kan vara skadliga för en så komplicerad process som svärmning. Medan skadliga mutationer selekteras bort i det vilda kan de hållas kvar och spridas när vi tar bort detta selektionstryck. Om bina inte får fortplanta sig själva längre predicerar evolutionsteorin att de förr eller senare kommer förlora förmågan att fortplanta sig.

Att systematiskt hjälpa bisamhällena med t.ex. fodring, bottenrensing, musskydd eller tillsättning av yngel bidrar också till domesticeringen. Då tar man bort selektionstrycket för bina att ta hand om sig själva och istället sprids även gener som är odugliga i det vilda. Den systematiska hjälpen av individer har därför motsatt effekt för arten i det långa loppet.

Inom biodlingen anses det av människan importerade Varroakvalster som binas största fiende. Detta kan leda till slutsatsen att det krävs en resistensavel så att bina klarar av kvalstret. Medan resistensaveln fortfarande väntar på genombrottet finns ett flertal vetenskapligt dokumenterade fall där naturlig selektion har lett till en hållbar relation mellan honungsbin och varroakvalster.8

Bina pollinerar och producerar honung även utan människans domesticering.

Det är dock inte svårt att hålla honungsbin och skörda honung utan att bidra till domesticeringen. Det gäller att återskapa de förhållandena som bina är anpassade för och låta dem sköta sig själva i en så stor omfattning som möjligt. Avel behöver ersättas med naturlig selektion. Och det handlar om att låta bina genomgå hela svärmningsprocessen utan ingrepp förutom att erbjuda lämpliga bon ifall att det är en brist på sådana. Övergången kräver en omfattande omställning av de konventionella metoderna. Att bara låta bina sköta sig själva i en konventionell bigård kan leda till höga dödstal.9

Till dig som håller honungsbin eller köper honung ställer sig följande fråga:
Vill du verkligen bidra till att detta genom miljontals år av naturen formade magiska honungsbi ersätts med ett tambi som är beroende av mänsklig tillsyn?

Källor:
  1. Richard C. Francis, Domesticated – Evolution in a man-made world, W.W. Norton (2015)
  2. F. Ruttner, Biogeography and Taxonomy of Honeybees, Springer Verlag (1988)
  3. Thomas D. Seeley, The Lives of Bees – The Untold Story of the Honey Bee in the Wild, Princeton University Press (2019)
  4. De la Rúa mfl., Apis mellifera, The IUCN Red List of Threatened Species (2014)
  5. Bert Thrybom, Boken om Biavel och Insemination, Sveriges Biodlares Riksförbund (2009)
  6. D.F. Peer, C.L. Farrar , The Mating Range of the Honey Bee, Journal of Economic Entomology 49(2), 254–256 (1956)
  7. G. Bolstad mfl., Gene flow from domesticated escapes alters the life history of wild Atlantic salmon, Nature Ecology & Evolution 1, 0124 (2017)
  8. B. Locke, Natural Varroa mite-surviving Apis mellifera honeybee populations, Apidologie volume 47, 467–482 (2016)
  9. I. Fries, A. Imdorf, P. Rosenkranz, Survival of mite infested (Varroa destructor) honey bee (Apis mellifera) colonies in a Nordic climate, Apidologie 37, 564–570 (2006)

*Denna artikel har publicerats i liknande form i Miljömagasinet och Landets Fria Tidning, se här.