Räddar vi bina genom att rädda bina?

Alla har numera förstått att vi behöver bin för pollinering av våran mat och att de håller på att försvinna. Enligt experterna kan vi rädda bina genom att plantera blommor, sätta upp bihotell och äta lokalproducerad honung.1,2 Men är det verkligen så enkelt? Och vad kan människor göra som inte har en trädgård till blommor och bihotell?

Enligt forskningsrapporter är det största hotet för bina förlusten av deras livsmiljöer genom ett förändrat lantbruk och klimat.3,4

Fortsätt läsa “Räddar vi bina genom att rädda bina?”

Motion till Sveriges Biodlares Riksförbund

Utveckling av en ny form av biodling som fokuserar på pollinering istället för honungsproduktion.

När jag började med biodling märkte jag att i stort sätt allt biodlaren gör syftar först och främst på en maximerat honungsskörd eller är en konsekvens av denna prioritering. Friskare bin vill man också ha, men genom att anpassa biet till biodlingen, se bl.a. VSH-projektet. Själv förespråkar jag den motsatta vägen, att optimera det jag gör innan jag söker felen hos andra.

Många nya och blivande biodlare är intresserade i honungsbin för binas skull, den biologiska mångfalden och pollineringen. I andra länder, som Tyskland och Storbritannien, har denna utveckling ledd till nya föreningar, som ofta står i konflikt med den konventionella biodlingen. Om Sveriges Biodlares Riksförbund skulle utveckla en ny form av biodling, som passar oss nya biodlare, kunde denna konflikt undvikas och istället bli ett gynnsamt utbyte om bina.

Så förra året skickade jag in följande motion till riksförbundsmötet:

Fortsätt läsa “Motion till Sveriges Biodlares Riksförbund”

Kurs i vegansk apikultur

Välkommen på en vetenskapsbaserad kurs om att långsiktigt gynna honungsbin utan att skörda det de producera.

Vi tar fokus på biets bästa utan inriktning på avkastning från det honungsbina producerar för sina bisamhällen. Vi vill förmedla kunskaper och tekniker för att gynna honungsbiet och dess ekologiska nisch och kontext med syfte att öka naturens mångfald för mångfaldens skull inte människans. Det kan jämföras med viltvård och återskapandet av ”naturliga” miljöer för vilda honungsbin. Honungsbin och andra pollinatörer är under hot, anledningarna är många som t.ex. kemikaliesamhället, industrijordbruk och likritningen genom domesticering och den ökade fragmenteringen av naturen.

Fortsätt läsa “Kurs i vegansk apikultur”

En fråga om liv och död

Kunskapen har den fascinerande egenskapen att hela tiden utvecklas. Teorier och förklaringar som vi trodde på för några år sedan motbevisas och ersätts med nya. Genom tiderna leder denna utveckling till att vi förstår mer och mer av sammanhangen i vår värld. Inom biodlingen lever en särskild förklaring fortfarande kvar trots att man vet bättre åtminstone sedan artonhundratalet.1 Det är dags att ersätta denna med en ny.

Människans förståelse av bisamhället har genomgått många vändningar. Under medeltiden ansågs det till exempel att bisamhället styrs av en kung.2 Senare upptäckte man att kungen faktiskt är en hona som då kallades för drottningen. I dag vet man att drottningen egentligen är ett av de hårdast arbetande bina i samhället. Dessutom styrs samhället inte av drottningen, utan av vartenda bis reaktion på sin omgivning.3 En mindre vilseledande beteckning på drottningen skulle i dag därför vara fertilt arbetsbi.

Denna artikel handlar om ett annat missförstånd som envisas med att leva kvar även i dag. Fortsätt läsa “En fråga om liv och död”

Om drottninggelé

Drottninggelé anses vara binas supermat som avgör om ett befruktat ägg blir en drottning eller bara ett arbetsbi. Ny forskning tyder dock på att detta är bakvänt.1

Arbetsbina kan framställa en fodersaft med speciella körtlar i huvudet som används för att mata yngeln med. Redan de första dagarna efter äggen kläcks skiljer sig sammansättningen av fodersaften för drottninglarver, arbetarlarver och drönarlarver.2 Dessutom blandas sedan pollen in i arbetar- och drönarlarvernas foder. Arbetarlarven får arbetargelé, drönarlarven drönargelé och drottninglarven matas med drottninggelé.
Fortsätt läsa “Om drottninggelé”

Binas drömbostad – del 2

Den första delen om binas drömbostad handlar om det ihåliga trädet och de termiska egenskaperna av de tjocka träväggarna. Det visade sig att väggarna i sig redan ger ett effektivt skydd mot kyla, hetta och temperaturändringar. I denna artikel kollar vi in i trädet för att se hur boet är utformat och vilka termiska egenskaper och möjligheter denna formen medför.

Hålighetens form

Ihåliga träd förekommer i stor variation med bland annat olika volym, ingångar och höjd från marken. Just vilka håligheter bina är ute efter i nordiskt klimat har undersökts i ett flertal studier.1,2 I den skalenliga ritningen visas ungefärliga medelvärden av de undersökta biträden. För att dubbelkolla att de funna egenskaperna verkligen föreställer binas preferens undersöktes dessa var för sig med hjälp av 250 speciellt framtagna svärmfångstkupor. Dessa kupor sattes upp parvis med bara en skiljande egenskap där inflyttningen av en bisvärm visade binas val.
Fortsätt läsa “Binas drömbostad – del 2”

Binas drömbostad – del 1

Samhällen av honungsbin har funnits i miljontals år. Gott om tid för dem att hitta den bästa möjliga bostaden och att anpassa sig till denna. Vad är binas drömbostad och kan biodlarens kupor mäta sig med denna?

Det ihåliga trädet

I vårt nordiska klimat är binas ursprungliga bostad det ihåliga trädet.1 Bildandet av en hålighet i träd börjar med att det uppstår en öppning genom barken och den yttre veden. Detta kan till exempel ske när en kvist dör eller bryts av. Genom denna öppning har insekter och svamp tillgång till den inre veden att livnära sig på. Det kan ta många tiotals år att så skapa en hålighet i ett levande träd som är tillräckligt stor för att hysa ett bisamhälle.
Fortsätt läsa “Binas drömbostad – del 1”

Biodling i små kupor

Sedan spridningen av varroakvalstret är det lätt att tro att bina inte skulle klara sig utan biodlarens hjälp. Det finns dock ett flertal rapporter om vilda bisamhällen som överlever utan mänskligt ingripande trots varroaangrepp. Arnot Forest i nordöstra USA är ett väl dokumenterat exempel där bin av europeiskt ursprung bor i ihåliga träd.1,2 Hur klarar sig de vilda bisamhällen i Arnot Forest mot varroakvalstret?

Den första tanken var att bina i Arnot Forest måste ha utvecklat rensningsbeteendet VSH (Varroa Sensitive Hygiene) för att hålla angreppsgraden under kontroll.1 Detta visade sig dock inte vara fallet. Inte heller består populationen av bisamhällen i Arnot Forest av svärmar från bigårdarna i området.2 Tredje gången gillt, undersöktes om den jämförelsevis liten volym av ihåligheten som bina väljer som bostad,3 i kombination med svärmning, förebygger den explosiva tillväxten av kvalsterpopulationen.4

I den ovannämnda undersökningen jämfördes en grupp bisamhällen i små bikupor av 42 liter volym, som fick svärma fritt, med en grupp bisamhällen från samma bigård där kupvolymen utökades upp till 168 liter och drottningceller revs bort. Efter två år hade de stora bisamhällena tre gånger mer kvalster per bi än de små samhällena, med det talande resultat att de flesta stora bisamhällena dog den följande vinter medan de flesta små samhällena fortsatte att leva.4

Fortsätt läsa “Biodling i små kupor”

Om binas reaktion på rök

Rökpusten är en del i biodlarens standardutrustning och används för att lugna bina vid arbetet i kupan. Det visar sig dock att binas reaktion på röken har missförståtts.1

Rök har används sedan länge som hjälpmedel inom biodlingen vilket till exempel visas på över 3000 år gamla ritningar i Egypten.2 Binas uppenbara reaktion på lukten av rök är att försvinna bland vaxkakorna och äta sig mätta på honung. Detta beteende förklaras vanligtvis med att bina förbereder sig på att fly bostaden för att komma undan från elden. Som vid svärmningen skulle de fyllda honungsblåsorna då behövas som energikälla för flytten och etablering av den nya bostaden. Av olika skäl är denna förklaring inte realistisk.1

Fortsätt läsa “Om binas reaktion på rök”