Räddar vi bina genom att rädda bina?

Alla har numera förstått att vi behöver bin för pollinering av våran mat och att de håller på att försvinna. Enligt experterna kan vi rädda bina genom att plantera blommor, sätta upp bihotell och äta lokalproducerad honung.1,2 Men är det verkligen så enkelt? Och vad kan människor göra som inte har en trädgård till blommor och bihotell?

Solitärbin är ensamlevande. (Foto: Åke H Nilsson)
Solitärbin är ensamlevande. (Foto: Åke H Nilsson)

Enligt forskningsrapporter är det största hotet för bina förlusten av deras livsmiljöer genom ett förändrat lantbruk och klimat.3,4

Blommor och bihotell i stan

90 procent av befolkningen bor i tätorterna, vilka omfattar enbart 1,5 procent av Sveriges yta.5 Om vi planterar blommor på balkonger och i trädgårdar påverkar vi alltså omkring en procent av landet. Jord- och skogsbruksarealen upptar däremot 88 procent av Sverige.6 Hur ska vi kunna rädda bina med insatser på endast omkring en procent av landets yta när deras livsmiljö förstörs på 88 procent av ytan?

Binas nytta för människan ligger i pollinering av ungefär en tredje del av våran mat och den produceras huvudsakligen inom jordbruket. Borde inte vi rädda bina där vi behöver dem som mest?

Omkring 70% av solitärbina är markboende precis som de flesta humlearter är.4 Bihotell ger alltså boplatser till enbart en bråkdel av arterna. Dessutom är många inte byggda på ett lämpligt sätt och kan bidra till smittspridning.7 Hålen kan vara för korta, småflisar kan skada binas vingar och borrade längs fiberriktningen spricker bohålen rakt igenom. Bihotellens nytta är så pass kontroversiell att även organisationer, som vill rädda bina, avråder från deras användning.8

Humlor lever i små samhällen på sommaren och det är enbart drottningar som övervintrar. (Foto: Åke H Nilsson)
Humlor lever i små samhällen på sommaren och det är enbart drottningar som övervintrar. (Foto: Åke H Nilsson)
Lokalproducerad honung

Att rädda bina genom att ta deras mat låter som en kontraproduktiv idé. Men tanken med detta är att konsumtion av svensk honung gynnar svensk biodling, vilket i sin tur ska gynna svenska bin. Inom biodlingen används dock enbart ett av Sveriges omkring 300 arter av bin, honungsbiet. Dessutom är vårt inhemska nordiska honungsbi sällsynt inom biodlingen. Det används huvudsakligen importerade underarter från södra eller östra Europa och korsningar. Då honungsbin kan konkurrera ut solitärbin och humlor och sprida smittor är det tvivelaktigt om hållning av honungsbin gynnar andra biarter.9,10

Honungsbin är ursprungligen vilda djur som domesticeras inom biodlingen för att uppfylla biodlarens önskemål som bland annat en minskad svärmlust. Ett honungsbisamhälle föreställer ett enda djur, en s.k. superorganism, som förökar sig genom svärmning. På sikt leder biodlarnas avel på svärmtröghet alltså till att bisamhällena blir sterila och därmed förlorar förmågan att överleva som art. Det ger dock hopp att biodling enkelt kan bedrivas utan att avla sönder detta ovärderliga djur.11

I vårt engagemang att rädda bina ignoreras det vilda honungsbiet. Inom naturvård och naturskydd ses vilda honungsbin som förrymda tambin, vilka enligt normerna inte är värda att bli räddade. Och inom biodlingen betraktas vilda honungsbisamhällen som smittkällor, tvärt emot forskningsresultat11, och förintas av jordbruksverket med stöd av lagstiftning. Medan det vilda honungsbiet blev rödlistat av den internationella naturvårdsunionen i Europa har den i Sverige inte tagits upp för bedömning.12 Det mesta tyder på att honungsbiet är så gott som utdött i det vilda.

Honungsbin lever i stora samhällen året om. (Foto: Åke H Nilsson)
Honungsbin lever i stora samhällen året om och förökar sig genom svärmning. (Foto: Åke H Nilsson)
Det egentliga problemet och lösningen

Den alarmerande minskning av bin beror inte på en brist på bihotell och blommor i tätorterna, eller på att vi äter för lite honung. Den är ett symptom på ett betydligt större problem: klimat- och miljökrisen. Det ligger nära till hands att peka finger åt lantbruket och politiker. Men vi bidrar alla till den uppkomna situationen. Jordbruket skulle inte använda insektsgifter om vi skulle handla ekologiskt. Naturen skulle inte växa igen med artfattiga granskogsplanteringar om vi inte förbrukade dess produkter. Och politiker skulle rädda bina om vi gav vår röst för det parti som ville göra det. Även utan tillgång till trädgård har alla möjligheten att bidra till binas räddning.

Vi måste förstå att vi inte löser problemet genom att skapa ett refugium för våra favoritdjur i tätorterna, en form av Noa’s ark eller djurpark, medan vi fortsätter att förstöra hela ekosystem och den biologiska mångfalden på den stora majoriteten av landet. Så länge vi inte anpassar våra livsstil kommer inga fröpåsar, bihotell eller honungsburkar ändra faktumet att vi orsakar binas nedgång. Istället för att bekämpa symptom och att kompensera behöver vi fokusera på att långsiktigt lösa själva problemet.

Källor:
  1. Naturskyddsföreningens “Operation: Rädda Bina”
  2. Eva Forsgrens (SLU) svar på Tidningen ETC’s fråga “Är det något man som konsument ändå bör tänka på för att gynna vilda pollinatörer?“: “Köp lokalproducerad honung, säger jag. (…)
  3. Pollinatörer och pollinering i Sverige – värden, förutsättningar och påverkansfaktorer, Rapport 6841, Naturvårdsverket 2018
  4. Vildbin och fragmentering – Kunskapssammanställning om situationen för de viktigaste pollinatörerna i det svenska jordbrukslandskapet, Svenska Vildbiprojektet vid ArtDatabanken, SLU, & Avdelningen för Växtekologi, Uppsala Universitet, Uppsala 2004
  5. Sveriges Officiella Statistik, Statistiska meddelanden MI 38 SM 1601, Tätorter 2015
  6. https://www.skogssverige.se/kategori/skogsbruksareal
  7. https://colinpurrington.com/2019/05/horrors-of-mass-produced-bee-houses/
  8. https://www.wildbee.ch/nisthilfen
  9. Herbertsson mfl., Competition between managed honeybees and wild bumblebees depends on landscape context, Basic and Applied Ecology, Volume 17, Issue 7, 609–616, 2016
  10. Fürst mfl., Disease associations between honeybees and bumblebees as a threat to wild pollinators, Nature 506, 364–366, 2014
  11. Thomas D. Seeley, The Lives of Bees, Princeton University Press, 2019
  12. De la Rúa mfl., Apis mellifera, The IUCN Red List of Threatened Species, 2014

*Denna artikel har tidigare publicerats i liknande form i Dagens ETC, här.