Domesticering är omvandlingen av en grupp av individer från ett vilt tillstånd med målet att tillfredsställa mänskliga önskemål. Den kräver kontroll över individernas fortplantning för att kunna selektera efter vissa egenskaper. Hos honungsbin är det bisamhällena som utgör individerna, s.k. superorganismer.2 Deras fortplantning kan kontrolleras genom drottningodling, parning antingen på isolerade parningsstationer eller genom instrumentell insemination samt olika sätt att skapa nya superorganismer med drottningarna. Dessa metoder har bara funnits tillgängliga under ungefär ett århundrade.3 I jämförelse med de flesta av våra domesticerade husdjur, som avlades fram för tusentals år sedan, har domesticeringen av honungsbiet bara nyligen tagit fart. Majoriteten av dagens biodlare bedriver dock ingen drottningodling och kontrollerar inte heller drottningarnas parning. För närvarande är honungsbiet enbart halvdomesticerat.3 Men man bör dock inte underskatta den pågående domesticeringen för följderna kan bli förödande.
Fortsätt läsa ”Rädda honungsbiet”
Rädda honungsbiet
Omfattande ansträngningar pågår för att rädda bina som hotas av bekämpningsmedel, klimatförändringar och brist på mat och boplatser. Gräsmattor omvandlas till blomsterängar och många byter till ekologisk mat, skaffar bihotell och börjar med biodling. Men en av Sveriges biarter står även inför en helt annan sorts hot. En felbedömning av honungsbiets status som en helt domesticerad och främmande art1 exkluderar biet från naturvården och rättfärdigar den pågående domesticeringen.
